momswayofliving.blogg.se

Sitter i sängen och lyssnar på lilla prinsen som snarkar och den stora prinsen som busar på rummet. Båda är precis nybadade och mysklädda, sambon är iväg och tittar på ishockey med kompisar på tiden att han gör lite annat än jobb el att vara hemma. 

 

Jag tänkte försöka förklara kortfattat varför jag hade en bloggpaus. Redan när jag först fick veta att jag var gravid så var jag orolig. Orolig att jag skulle få missfall el att bebisen inte var frisk. Vi gjorde kubtestet v13 och fick 1:19 000 Alltså bra resultat. Trodde då att oron skulle lägga sig.. v.19 var det andra ultraljudet, visade att bebisen mådde bra även då. 

 

I v.26 blev det värre, jag var helt övertygad att det skulle vara något fel på barnet. Läste bloggar och historier om unga par som fått barn med kromosomfel eller andra avvikelser. Bara min sambo och mamma vet detta. De bad mig gå till bm och prata men jag vågade inte. Jag har legat sömnlös otaliga nätter pga denna oro. Tänkt på det ca 100 ggr/dag. Jag försökte ställa mig in på att något skulle vara fel, förbereda mig på att livet skulle bli "jobbigare" om jag skulle få ett sjukt barn. Hur det skulle påverka min son leons liv. Jag är en riktig hönsmamma, orolig precis jämt för allting. Svårt att förklara hur jag kände och varför när jag egentligen inte behövde vara orolig men att vara så övertygad gjorde allt jobbigt. 

 

Jag vågade inte riktigt vara glad för graviditeten efter v.26 eller glad var jag men jag tillät mig inte vara så glad som jag velat vara. En graviditet borde bara vara helt lycklig, se fram emot en till familjemedlem. Utåt sett så tror jag ingen märkte att jag mådde dåligt och var orolig. Är väldigt bra på att dölja sånt, både på jobbet och med vänner. Detta blir ett väldigt långt inlägg och ändå har jag inte fått med ens hälften av mina tankar men kanske skriver om det en annan gång. Så varför hade jag en bloggpaus? För jag mådde dåligt och orkade inte skriva om graviditeten helt enkelt.